Pitprops
”Både person- och godstrafik var under de första åren ganska livlig. Från Frambo levererades framförallt sågtimmer, pitprops och ved, medan ankommande vagnslaster innehåll t ex tegelrör, kalk och konstgödsel.”
Detta får vi veta på sid 68 i Thulins bok om Nossebrobanan i kapitlet om Frambo station.
Sågtimmer och ved vet man ju vad det är. Lika så kalk och
konstgödsel.
Tegelrör är vad det låter som: rör av tegel. Dessa användes
till i första hand dränering vid till exempel utdikning. Jag har faktiskt
hittat ett par tegelrör på tomten, ganska illa åtgångna av frostsprängningar.
Men vad är pitprops?
När jag läste detta för första gången tänkte jag inte så
mycket på den saken. Jag minns att jag läste ut ordet med svenska betoning, med
långt Lidingö-iii, och att jag tänkte att det lät ungefär som kolstybb eller
något i den stilen. Inte för att jag egentligen vet vad kolstybb är heller men
jag associerade till detta och tänkte sen inte så mycket mer på saken (för den
som undrar så är kolstybb finfördelat kol som förr i tiden användes på så sätt
att man blandade det med lera, sand och tjära och det användes som beläggning
på löparbanor).
När jag senare läst om stycket igen har jag dock undrat vad dessa pitprops kunde tänkas vara…?
Under mitt arbete med taket sommaren 2021 höll jag mig själv
sällskap med talböcker. En av de jag hann lyssna igenom var Träd - En vandring i den svenska skogen
av Gunnar Wetterberg (Albert Bonniers förlag, 2021). Där, runt en fjärdedel in i
boken, berättar Wetterberg om utvecklingen av skogsindustrin i södra Sverige,
särskilt Småländska höglandet:
”När utvecklingen i Norrland gick mot mer sågade varor ökade utrymmet för den sydsvenska produktionen. På samma sätt stod södra Sverige för den övervägande delen av den pitprops som exporterades. Pitprops var ett engelska begrepp, det var barkat rundvirke, stockar, av gran och furu som användes i gruvorna ’pits’ för att stötta ’prop’ väggar och tak i schakt. Mycket av denna export gick till de brittiska kolgruvorna men även till Tyskland.”
Aha!
Kul är det när man
bara råkar ramla över svaret på en fråga man funderat över!
Men mycket mer än så
får vi inte veta om pitprops i Wetterbergs bok - som jag för övrigt varmt
rekommenderar om man är intresserad av Svensk historia och/eller skog och trä.
När jag letar vidare på nätet hittar jag ganska snabbt en artikel ur Skogshistorisk tidskrift från 1998, ”Pitprops – ett förfärligt farligt sortiment! Ett eftermäle” (sid 59-70) av Rolf Albertsson.
Albertsson börjar med att konstatera att Sverige under mitten av 1800-talet genomgick stora förändringar både politiskt och ekonomiskt. 1866 infördes representationsreformen vilket bröt arvet från ståndsriksdagen. På det ekonomiska planet kom aktiebolagslagen 1848, 1863 infördes i stort sätt tullfrihet och 1864 infördes nästan obegränsad näringsfrihet. 1865 anslöt sig Sverige till Cobdentraktatet vilket kraftigt förbättrade möjligheten till handel med övriga Europa. Samtidigt utvecklades infrastrukturen för transporter med både kanalbyggen och utbyggnad av järnvägen.
Dessa förändringar öppnade många möjligheter för export av svenska varor. Och med Albertssons ord:
”Så omkring 1864 slog ett nytt virkessortiment ner som en bomb i södra delarna av Sverige. Det var pitprops, eller gruvstöttor.” (s. 60)
Albertsson fortsätter med att citera Axel Cnattingius och hans Svenskt skogslexikon från 1876 (vilket för övrigt också Wetterberg ymnigt gör):
”Pitprops, eller gruvstöttor, ett i senare tid, från 1864 ungefär, tillkommet virkessortiment af särdeles klena dimensioner, hvars tillverkning i och för export i stor skala väckt mycket buller och oro i landet så som förstörande av ungskogarne, visserligen till en del med rätta. Pitpropsen, hvartill hufvudsakligen användes tall men även gran och andra träslag, har till allra största delen utförts till England för att begagnas i dervarande stenkolsgrufvor. De aftrummas i längder från 2,5 till 6 fot med 2 1/2 á 3 ända till 7 verktum i topp på det sätt, att antalet verktum i toppändan och antalet längdfot blir ungefär lika. De räknas i hundraden eller tusenden och betaltes för några år sedan vanligen med lika många ören per längdfot som de höllo verktum i topp. Sedermera ökade dock priset något. År 1873 utfördes från Sverige 15,3 millioner stycken (13,1 millioner kub.-fot) pitprops till ett värde av 3,3 mill. kronor i runda tal, af vilket belopp mer än hälften gick öfver Göteborg. Numera torde dock pitpropsafverkningen ha minskat betydligt” (s. 60)
Stenkol har man brutit
sen medeltiden i Storbritannien för hushållsbehov, för smide och för diverse andra
ändamål. Stenkolet ligger ofta i lager mellan lerskiffer och kollagren är ofta
mellan en halv till tre meter djupa. Stenkolet kan förekomma ända ner till ett
par tusen meters djup och det har varit vanligt med brytning ända ner till
tusen meter. Lerskiffret som omger kolet är ett instabilt material och när man
hackar bort kolen riskerar skifferlagret att rasa och där med uppkommer behovet
av stöttning. Där av pitprops. Som extra stöttning fylldes även orterna med
sten när kolet tagits upp. På det sättet kunde en del pitprops flyttas och
återanvändas på andra platser i gruvan men i huvudsak blev de kvar där de satt.
Bild lånad från artikeln sid 61
Albetsson igen:
”Under lång tid bröts i Storbritannien omkring 250 miljoner ton stenkol per
år och det krävde 4 miljoner m3t props! (Vi använde själva för den delen 20000
m3t props per år i kolgruvorna kring Bjuv och Höganäs med en kolvolym ca 400000
ton)” (s. 61)
Bild lånad från artikeln sid 68
Som Cnattingius
konstaterade så väckte handeln med pitprops rabalder. Det man oroades för var
dels att skogsägarna fick för lite betalt och dels det faktum att pitpropsen
togs från relativt unga träd vilket därmed skulle kunna leda till problem med återväxten
av skog för annat virke som man behövde inom landet. Kritiken gällde också hur
man avverkade. Det gjordes nämligen ofta enligt så kallad trakthygge eller som
man säger totalavverkning eller kalhuggning.
Dessa farhågor kom dock vad det verkar på skam och pitprops fortsatte att exporteras. Runt år 1900 exporterades cirka 1 miljon kubikmeter per år. Mellan 1908 och 1930 exporterades runt en halv miljon kubikmeter per år. Efter 1930 sjönk volymerna och i och med kriget upphörde exporten i princip helt. Efter kriget ökade dock exporten igen och var snart uppe i samma volymer som på mellan 1908-30. Men från 50-talet sjönk volymerna igen och efter 60-talet tog sortimentet bort även om det faktisk exporterades smärre kvantiteter ända in på 70-talet.
”Sammanfattningsvis, så skulle pitpropsen under ungefär hundra år ha
betydelse – ibland större, ibland mindre – på svensk virkesmarknad. Cirka 40
miljoner m3 pitprops skeppades ut för att stötta gruvgångar, framförallt i
Storbritannien men också i Tyskland, Belgien och ytterligare några länder.” (s.
68)
Bild lånad från artikeln sid 69
Pitprops är alltså stöttor i gruvgångar och Sverige, framförallt södra, varit under hundra år, mellan cirka 1860-1960, en stor exportör av dessa. Och vårt lilla Frambo var en del i denna glömda men, då det begav sig, viktiga ekonomiska historia. Västergötland var då som nu i stor utsträckning ett odlingslandskap men i Frambo med omnejd finns det stora skogar och mossar och träd härifrån har alltså varit en del av den Brittiska kolbrytningen och där med den brittiska industrin och uppvärmningen av brittiska hushåll.
Det är kul tycker jag
vad man kan lära sig av små detaljer om man letar vidare och följer trådarna
bakåt. Vi är alla mer sammankopplade än vad vi vet om.
Not. 1
Fot och tum är som
gamla måttenheter inte så precisa. I olika tider och på olika platser har de
varit lite olika. Tum har generellt varierat mellan 2,3 till 3,3 cm. En svensk
fot var mellan 1700-1900-talet 29,7 cm och en tum 2,47 cm. Detta tum-mått
gällde den en svensk ”verktum” men det fanns också en svenska ”decimaltum” och denna
var 2,66 cm. En brittisk fot var däremot 30,48 centimeter och denna delades upp
i 12 tum som vardera var 2,54 cm.
Ur: Om antal och mått av Roger Hansson
(Vulkan 2015, sid 136 och 143)
Kommentarer
Skicka en kommentar