Adrian Crispin Petersons ohållbara byggande?

När jag en dag letade efter information om Göteborgsarkitekten Adrian Crispin Peterson och hans arbete med att rita byggnader för järnvägar, inklusive vårt hus, råkade jag hitta en artikel i E-tidningen Byggindustrin om fuktproblem i kyrkor ritade av Crispin Peterson (länk till artikeln nedan).

Crispin Peterson var under en period Sveriges mest produktive arkitekt och han ritade många olika typer av byggnader. I hans produktion finns 38 kyrkor, uppförda under perioden 1867 till 1905, enligt wikipedia. Tyvärr har det med tiden visat sig att flera av hans kyrkor som är uppförda i tegel har drabbats av fuktproblem.

Bild lånad från artikeln i Byggindustrin. Högsäters kyrka, invigd 1902. Foto: Kristina Balksten

I artikeln i Byggindustrin drar man ut de historiska trådarna och kopplar ihop fuktproblemen i Crispin Petersons kyrkor med mer samtida sådana, så som de omfattande problemen med otäta fasader i Hammarby sjöstad i Stockholm och Myrsjöhus villor i Svedala i början av 2000-talet. Detta synsätt avspeglar sig redan i artikelns rubrik som är ”En hundraårig fuktskandal – då började problemen med enstegstätade fasader”.

Man kan dock fråga sig hur riktigt det är att koppla samma dessa problem? Jag är inte byggnadsingenjör och har bara begränsade kunskaper i området. Men jag tänker ändå att det nog är så här:

”Enstegstätade” fasader är inte per definition i riskzonen för fuktproblem och en fasad som klarar fukt måste inte vara ”tvåstegstätad”. Istället handlar det om val av material, materialkombinationer och konstruktion i förening och huruvida en fasad är en riskkonstruktion vad gäller fuktproblem avgörs av vilka val som görs.

En modern ”tvåstegstätad” fasad har (vad jag förstår) en yttre del, till exempel puts eller panel, där på en luftspalt och sedan isolering och stomme (av tex trä- eller plåtreglar eller betong). Säkert finns lite olika varianter som alla kan platsa inom kategorin ”tvåstegstätad”.

De ”enstegstätade” fasaderna som under det tidiga 2000-talet hade fuktproblem var utförda på så sätt att man ytterst la en puts som skulle vara tät mot väta, denna lades direkt på isoleringen (vanligen cellplast/”frigolit”) som i sin tur satt utanpå gipsskivor som satt utanpå regelstommen som var innerst. Denna konstruktion visade sig alltså vara en riskkonstruktion vad gäller fuktproblem. Problemen i villorna byggda av Myrsjöhus togs till Högsta domstolen av Villaägarna och 2015 dömde Högsta domstolen till Myrsjöhus nackdel. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Enstegst%C3%A4tad_fasad)
Utan att ha fördjupat mig i olika varianter av enstegs- och tvåstegstätningar så tycks den centrala skillnaden vara förekomsten eller avsaknaden av luftspalt.

Historiskt sätt har det funnit olika fasadlösningar. Vi ska absolut inte gå in på dessa här men jag tror att det är korrekt att sammanfatta det så här: Alla historiska fasader har konstruerats av naturmaterial. Sten är fukttätt men fogen har inte varit det och övriga material av trä eller annat har vid regn till viss del tagit upp fukt. Men denna fukt har sedan avgått som vattenånga då vädret varit torrare och framförallt har fukten inte stängts in. 

Tänk på ett klassiskt timrat hus. Troligen hade man mossa eller lindrev mellan stockvarven för att täta mot blåsten och kanske lerklinade man väggarna invändigt. Fukten gick vid regn in i stockarna och dunstade sedan bort vid torrare väder. När Falu rödfärg blev vanligare under 1800-talet fick stockarna ett extra skydd men fram till dess var nästan alla timrade hus omålade. Och om man ska vara lite ”filosofisk” så tänker jag att även med ett lager rödfärg på stockarna så är det svårt att hävda att denna konstruktion var ”tvåstegstätad”, ja inte en ”enstegstätad”, i alla fall inte om man följer definitionen ovan. Kanske kan man säga att timmerhus är ”nollstegstätade”?

Om vi istället tänker att det timrade huset får en yta av puts då? Med lite ”god vilja” kanske det kan säga vara en ”enstegstätning” eftersom vi här har att göra med ett yttre lager direkt på det undre eftersom en sådan puts lades direkt på stockarna. Men putsen som användes var allt som oftast (vad jag förstår) kalkputs. Denna stänger inte ute all fukt utan tar upp fukt vid väta och avger densamma när det är torrare. Och stockarna inunder är lika tåliga som utan putsen och kan ta upp och släppa ifrån sig fukt och väta.

Problemet med konstruktionen vid den moderna ”enstegstätningen” var alltså att fukt stängdes in mellan putsen och cellplasten och därmed orsakade skador i densamma. Inte att det yttre lagret låg direkt mot det inre.

Men om man får tro artikeln i Byggindustrin skulle det alltså finnas en likhet mellan den moderna enstegstätningen och Crispin Petersons kyrkor. Så hur var då hans kyrkor konstruerade?

I artikeln har reportern vänt sig till Kristin Balksten som är docent i kulturvård vid Uppsala universitet med kalkputs som specialistområde. Hon förklarar att man sedan medeltiden murat kyrkor och andra byggnader på samma sätt som man gjorde då man uppfört Crispin Petersons kyrkor. Men med några viktiga skillnader vilka är de faktorer som skapat de senare fuktproblemen.

Fram till långt in på 1800-talet använde man högkvalitativt tegel och kompakt kalkbruk. Dels var teglet handslaget och där med mer kompakt men framförallt använde man inte lera från lertäkter där man visste att det i leran fanns svavelkis. Svavlet kan nämligen leda till saltproblematik som bland annat gör att kalken i murbruket löses upp.

Under den andra halvan av 1800-talet, framförallt från 1870 och framåt, började man bygga mer och mer hus i tegel och produktionen effektiviserades genom maskiner där teglet strängpressades vilket gjorde tegelstenarna mindre kompakta. Dessutom började man även använda svavelkishaltig lera.

Vissa av Crispin Petersons kyrkor putsades med en tät puts över det murverket som i sig inte var frosttåligt och i andra fall användes en tät cementbruk i murverket (kanske ibland båda? artikeln är inte så tydlig på den punkten). Den täta putsen stängde in fukt och orsakade frostsprickor i teglet och cementbruket är inte elastisk så som kalkbruket är vilket lett till att cementbruket gått sönder under trycket av de vindlaster som höga kyrktorn utsätts för. 

”När fasaderna rörde sig började den täta fogen, som saknade det traditionella kalkbrukets elasticitet, falla ut, fasadteglet frös sönder och vatten sögs upp och kapslades in i murverket vilket skapade fuktproblem i konstruktionen. Frostsprängningar fick tegelstenar att lossna i fasaden och saltutsöndringar skadade putsen på insidan.”

En del problem hann enligt artikeln uppkomma redan under Crispin Petersons tid eftersom han verkade så länge. Så han kan ha känt till problemen. Men trots detta fortsatte kyrkorna att uppföras på detta sätt under hela perioden. I artikeln uttalas inte någon direkt hypotes om varför detta skedde men Balksten berör det faktum att många klassiska hantverkskunskaper försvann i och med industrialiseringen och var mer eller mindre borta i och med andra världskriget.

Så utan att vi fått ta del av någon kvalificerad gissning kanske vi kan spekulera i orsakerna… Jag tänker att dessa står att finna i industrialiseringen av tegelproduktionen och den där med större skalan varmed produktionen skedde vilket också ledd till att man blev mindre nogräknad med vilka lertäkter som användes. Samtidigt så började man använda cementbruk. Det kanske sågs som modernt och det är ju också mycket hållbart, under rätt förutsättningar. Man kanske helt enkelt inte tänkte så mycket på att cementfogarna skulle kunna vara en svag punkt eftersom man inte traditionellt murat med cementbruk och vid tidpunkten när detta blev uppenbart kanske det inte heller var så uppenbart för samtiden varför skadorna uppkom samt att man dessutom ”glömt bort” att man tidigare när man använt kalkbruk inte haft dessa problem. Dessutom är det svårt att byta bruk mellan tegelstenar utan att först riva hela bygget. Det var kanske så att man såg problemen utan att riktigt veta vad de berodde på samt att man inte heller viste vad man skulle göra åt saken…

Det kan tänkas att Crispin Peterson och övriga inblandade i kyrkobyggena kände till att det var viktigt att välja högkvalitativt tegel och att använda kalkbruk men att man ändå valde andra material och metoder av ett eller annat skäl. Detta är dock mindre troligt enligt Balksten eftersom kyrkobyggen ofta var påkostade och man var mån om kvaliteten. Alltså blir det rimligt att anta att man inte hade denna kunskap utan använde de material och metoder som ansåg vara de moderna material och tekniker man använder ”nu för tiden”.

Men oberoende av hur mycket man visste om kvalitetsskillnaderna och hur kombinationen av material kunde tänkas samverka på sikt av ”feedback-loopen” lång och när problemen uppkom kanske det inte var uppenbart vari i problemen låg eller så kom informationen inte rätt personer till kännedom.

Så utan mer kunskap om hur det var måste vi nog säga att det är svårt att veta varför man gjorde de val man gjorde samt att det är rimligt att tänka sig att kunskapen om att dessa val inte var helt lyckade inte med säkerhet blev kända på ett sätt som gjorde att man omprövade sina val.

Är det då rimligt att dra paralleller mellan Crispin Petersons kyrkor med fuktproblem och moderna fuktproblem uppkomna av ”enstegstätade” fasader?

Både ja och nej tycker jag.

Ja: I de fall där kyrkorna putsades med tätt bruk som stängde in fukt så har vi ett liknande problem som det moderna, även om skillnaderna i konstruktion i övrigt är stora. Att stänga in fukt är aldrig bra och det är sämre ju fuktkänsligare materialet är där fukten stängs in.

Nej: Crispin Petersons kyrkor utan puts var lika lite som medeltidsmurar och timrade hus ”tvåstegstätade” eller ens ”enstegstätade” och det var inte graden av tätning som var kyrkornas problem utan valet och kombinationen av material och tekniker; tegel av lägre kvalitet som dessutom innehöll ovälkomna ämnen samt framförallt cementbruket som inte håller för rörelser och med tiden bryts sönder.

Så vad blir sensmoralen?

Att man måste bygga med fukten och inte mot den för fukt kommer alltid att finnas. Visst kan man ha helt fukttäta ytor så som metall, sten, kakel eller till och med plast, men det kommer att finnas fukt på någon eller båda sidorna om materialet ändå så man får inte bygga in fuktkänsliga material innanför den täta ytan för då stängs fukten inne och materialet som är fuktkänsligt kommer att skadas. Kanske inte direkt och kanske inte på många år, men tids nog.

 

Artikeln om Adrian Crispin Peterson och hans fuktskadade kyrkor hittas här:

https://www.byggindustrin.se/affarer-och-samhalle/bygghistoria/en-hundraarig-fuktskandal-da-borjade-problemen-med-enstegstatade-fasader/